Så mycket min barnatro hjälpt mig genom åren, skulle kunna skriva spaltmeter om detta. Det fanns någon som lyssnade på en rädd och ledsen flicka. Den tron har fördjupats genom åren men också mognat. Jag försökte en period att leva utan tro som agnostker, men tomheten slog mig och jag sökte mig tillbaka till mina rötter igen.
Minns tant Anna i Söndagsskolan som hade med sig mjölk och smörgåsar till oss fattiga textilarbetarbarn. Smutsiga och hungriga steg vi in i värmen i Söndagsskolan så föräldrarna fick sova ut efter en vecka i fabrikens dån, de arbetade även Lördagar då.
Så började vi med att äta de goda smörgåsarna och drack den ljumma mjölken. Sedan kom den lilla sparbössan fram i form av en liten svart pojke på knä. Vi tog upp våra tvåöringar och när vi stoppade i slanten så nickade han.
Så var det en sandlåda med ljus sand i och figurer ur Bibeln som fröken Anna berättade om.
-Jesus barna vännen- värmde extra mycket i det lilla barnahjärtat.
Det var ett ljus kring tant Anna, men hon hade sin sorg. Hon älskade en pastor som lurade henne, hon skaffade aldrig någon ny man och fick inga barn. Hon hade oss som hon skämde bort med uppmärksamhet och tröst. Hon var vacker med ljust hår och fina sommarklänningar. Jag minns henne än och den trygghet hon gav oss fattiga barn.
Jag knäpper än mina händer och ber att kärleken en gång ska bli allt i alla! Mvh/Sunflower.
