Regnbågsbron

Klicka på bilden för att få den större 


Min Roxy fyller 12 år till hösten. Han kom in i mitt liv för snart 10 år sedan som en virvelvind. En busig unghund vars föregående ägare inte kunde hantera honom utan valde att göra sig av med honom. Snart är han som sagt hela 12 år gammal och de silvervita pälsstråna runt nosen blir allt fler. Fortfarande hänger han med glädje med på långpromenader i skogen. Fortfarande vill han busa. Och fortfarande mår han bra och äter och dricker med god aptit. Men jag vet av erfarenhet att åldrandets förlopp kan gå snabbt. Plötsligt en dag står man där med en hund som inte längre orkar. Som inte längre vill hänga med ut. Som väljer att sova bort tiden med undantag för korta turer utomhus i syfte att bara göra ifrån sig. En dag står man där med telefonen i handen och med ett tungt hjärta och klickar fram numret en allra sista gång till veterinären. Dagen då det är dags att ta ett slutgiltigt farväl. Dagen då ens älskade vän aldrig mer kommer vakna upp efter sprutan. Dagen då man efteråt går ut från veterinärmottagningen med tunga steg, av tårar dimmig syn, och ett brustet hjärta. Det är då man läser dikten om Regnbågsbron och finner i alla fall en liten tröst i orden. En dag hoppas jag möta samtliga mina älskade djur och nära och kära där borta. Den dagen när mitt eget hjärta slutar slå hoppas jag att få möta er igen. Tills dess: Alltid saknade, alltid älskade och aldrig glömda.

Älskar bara regnbågsbron. Så vacker text. Jag hoppas att en dag också få möta mina pälsklingar igen!

Det är absolut det värsta med våra vänner, djur som vi har i vår närhet blir vänner de blir familj, det är så himla svårt den dagen de inte finns mer. Jag har avstått efter sista eller kanske senaste vännen, en katt, Oscar som var en vän och min familj under många år. En dag blev han påkörd och det gick inte att göra något jag var i chock och hjärtat höll på att brista. Jag hörde honom möta mig mer än ett halvår efter hans bortgång jag kunde gå upp ur tv-stol.en för att släppa in han från altan... men han var ohjälpligt borta men hans ande stannade kvar hos mig, det kändes så i alla fall. Han såg efter mig jag fick känna hans närhet och att han fortfarande mötte mig och inte förrän jag mådde bättre gick han. 

Detta låter nog helt knäppt men det är sant, det är min upplevelse. Jag hörde honom jama när han mötte mig när jag kom från jobbet, men det jag hörde var i min hjärna, jag kände hur han var i rummet. Oscar var ingen kelig katt han hade stort integritet och hoppade bara upp i knät när han själv ville han ville inte kela i onödan. När jag vilade en stund efter jobbet lade han i sig alltid nära i sängen och då vilade vi. Sedan var han bestämd när han skulle ut. Ja Gud jag saknar den katten mer än jag orkar med. Min bästa vän. 

//Gunnar

Hoppets låga får glöd av den dikten!
Oj vad den tröstat mig vid alla avsked. Nu går min trötta Electra alias Ella vid min sida. Vi går så sakta så det känns som vi står stilla, men ändå är det dagens höjdpunkt för henne. Hjärnan är klar , ögonen grumliga av starr, nosen grå.Hon blir 13 år nästa vecka.
Hon har varit min livlina och dragit mig framåt med sitt glada -heja på matte-, hon känner då jag är dålig och hjärnan spökar, då sitter hon där bredvid och tittar på mig. -Lilla sjuksköterskan-. Så där utgivande som  bara hundar är.
Minns då hon kom till oss 10 månader gammal, hon sprang till vår dörr utan att veta rätt dörr. Som om hon redan visste var hon skulle. Hennes hälsa var dålig, det tog lång tid att få henne pigg.4 resor hade hon gjort, bytt hem.
Inget vet man om vad hon gått igenom heller!
Hon har alltid gått lös, förstår vart man pekar, hon hämtar husse då hon känner att jag är dålig. Klockan kan hon på minuten(därav problem med alla omställningar av klockan)Hon har sina speciella favoriter bland barn och barnbarn, man undrar varför vissa får mer kärlek av henne. Bla en väninna som nyss blev änka.Då sitter hon tätt och att beröra hennes mjuka päls gör att tårarna får rinna fritt. Att min vän har en liten godis med gör sitt till.
Jag vet att tiden är kort för oss, men evigheten lång. Då ska vi aldrig skiljas mer, oavsett!
Varför jag skriver oavsett är att hur det än blir så är vi tillsammans.  Antingen i rymdens tomhet eller i ett landskap som i -Regnbågsbron-där vi är föralltid förenade.
Vad vet man? Kanske är Lucky där vid brofästet och meddelar Ella att alla skogens pinnar är hennes, så gjorde hon ju här kära Lucky.
Mina små katter sover i solen på förstubron vid min lilla stuga på andra sidan regnbågsbron, hoppets låga får värma och forma drömmen om Regnbågsbron....Mvh/Sunflower.