En stor fet smäll!

I barndomen lekte vi ofta -röda och vita rosen gårdarna emellan.
Vi i trean var vita rosen och slogs mot 47an som var röda rosen.
De hade retat oss för babysar för vi hade lite mindre barn med oss.
Vi var väl ca 7 år och några 5 åringar ingick i vårt lag.
En stor mycket kraftig rödhårig jänta med fotriktiga sandaler, räckte ut tungan och skrek babysar till oss.
Då flög stor harm i mig och jag ropade högt- Tjocka fläsket- och så skulle jag springa in, men det svarta dörrhandtaget i järn gick inte att rubba.Hon kom fram och slog till mig så mycket hon orkade, jag såg stjärnor och raketer framför ögonen, det susade i öronen och allt ljud kom liksom långt bortifrån..
Så gick hon några steg, jag provade handtaget och det gick ner så lätt som vanligt. Så då klämde jag i igen med betydligt svagare röst,-tjocka fläsket- Hon vänder stadigt på klacken igen och kommer emot mig igen. Åter går det inte att rubba handtaget.
Då får jag en ännu större smäll så benen viker sig, jag rabblar mammammam, för jag är nog helt borta i huvudet. Nu går det lätt igen att öppna ,med näsblodet rinnande och svullen  i ansiktet står jag framför pappa. Han går omedelbart in på 47an för att få tag i ungarna som slogs.
Han såg ingen, men var så arg. Jag teg då han frågade mig varför jag fick stryk.
Aldrig har jag lärt mig så mycket som vid detta tillfälle. Högmod går före fall bla, att mobbing är fel och farligt!
Att ödet kan spärra vägen för oss då vi behöver kunskap inför livet.
Jag har aldrig glömt detta så det var nog en läxa för livet...Mvh/Sunflower.

Det var en lärdom för livet. Det är kanske så en del skulle behöva uppleva även om jag är en friden man och absolut inte förespråkar någon form av våld. 

Men ärligt när vi var bara sa man saker som dök upp i huvudet utan att tänka på att man sårade men i skolan blev det lugnare. Kanske för att vi hade ordnings- och uppförandebetyg på vår tid. Det var viktiga betyg på den tiden det vittnade om att vi var pålitliga och hotet om att ingen vill anställa en bråkstake hjälpte nog till. Tur man lärt sig lite hyfs i livet.. 

//Gunnar

Denna jänta växte upp och blev en mardröm inom förlossningsvården. Många vittnade om hemsk behandling av henne i dessa sköra lägen. Jag lärde mig, men vad lärde hon sig om att slå de som är mindre? Inget som det ser ut. Men livet lär oss genom händelser vi kan dra lärdom av.
Jag tränar varje dag i att bli- mitt bästa jag-. Det går bra bitvis, men ibland kommer egot i vägen. Då börjar man om igen.
Påsken blev så fin, Påskdagen kom tre av mina barn med sina familjer, samt en bonus mamma med sina två barn. Jag såg hur rik jag är, en vacker bukett av barn, barnbarn och bonusbarnbarn. Vi var 15 stycken. Bla fick jag en bukett vita tulpaner som står lika fina idag. Märkligt!
Ella fyllde 13 år , blev tonåring. men över 90 i människoår om jag fattat rätt?
Lilla Selma blev 3 år i januari, men fyra av barnbarnen fyller i April och de fick ett kuvert med en slant. Innan Selma gick viskade hon till Zigge, var är mitt kuvert? Så farfar fick snabbt lägga ner en 20a i ett kuvert och skriva Glad Påsk på. Hon är smart den lilla.
Jag glädjer mig varje dag jag får vara med. Ni är också en källa till glädje...Mvh/Sunflower.

Ja det förstår jag mycket väl att det blev en läxa för livet. Själv var jag mobbad i skolan till och från under 9 år, för allt möjligt. Killarna slog och tjejerna mobbade verbalt. Blåmärke på kroppen läkte ut men såren efter verbala attacker läkte aldrig riktigt och finns fortfarande kvar djupt in i själen. Har alltid varit emot mobbning och ser med fasa på sociala medier hur många vuxna människor angriper varandra på det mest nedvärderande sätt. Många av dessa personer uppger dessutom att de har barn och då tänker jag tanken, hur blir dessa barn när de har föräldrar som mobbar varandra på sociala medier? De lär sina barn att bli mobbare. Tänker också att mobbar man på nätet då mobbar man säkert i verkliga livet också. Mobbning känns som en ond cirkel utan slut och det är tragiskt. Riktigt tragiskt kan jag känna.

Grattis Ella till dina 13 år! Man räknar 1 människoår på 7 hundår, men plussar på 7 under det första levnadsåret. Så Ella är då 98 år i människoår

Oj 98 år!
Ja Ella är trött , men glittrar till emellanåt. Hon fyllde på Påskdagen då vi samlades alla här. Vi sjöng och hon fick godis. Det var så fint, alla barnbarnen utom en  var här och sjöng för Ella!
Jag vet inte om jag klarar att förlora henne, hon har dragit mig fram dessa år och vi är som en individ. Hon känner allt hos mig, vet då jag ,är dåligt ,då hämtar hon husse.
Så tråkigt att höra att du också var mobbad under skoltiden. Vi lär oss livets hårda skola och av det lär man sig och hoppas vi ser andra då de mår dåligt.Jag har arbetat med dessa barn även på fritiden,gett allt jag orkat.
Jag var så mobbad och slagen, men värst var det nog att se min lilla syster fara illa av samma pojkar.
Vi flyttade från ett fattigt område under miljonprogrammet och hamnade i en skola med ungar från rikemanshem.
De blev skoningslösa mot oss.Vi blev allmänt byte. Jag som var i tonåren kränktes på annat sätt, min lilla syster fick hugg och slag mer än mig. Vi fick hemska öknamn.
Mina föräldrar kämpade på fabrikerna och var sällan hemma, de orkade inte med våra problem eller se så vi hade kläder och mat. Det gjorde sitt till förstås.
Men vi fick upprättelse, vi växte upp, blev söta och populära. Jag kände mig upprättad, men min syster har alltid haft dåligt självförtroende. Hon utbildade sig till tandsköterska och fick det ändå bättre än våra föräldrar.
Efter 30 år var jag på återträff, de värsta mobbarna var lika torftiga som i skolan. Såg att det inte blev något speciellt av dom.De såg helt paffa ut då de förstod vem jag var. Det trodde de aldrig!
Jag lät dom aldrig knäcka min själ.
Du som är så fin vet nog också att man har lärt sig mycket av denna förfärliga behandling och du kan nog liksom jag känna igen en lus på gången?
Jag stävjade allt hos mina barn i den vägen och käftat om alla människors lika värde tills de mådde illa, hihi. Men det ska böjas i tid , det som krokigt ska bli-det sade alltid min pappa. Det stämmer...Mvh/Sunflower

Min äldsta vovve blev blev 15 år, en blandning mellan labbe/schäfer och golden. Räknat i hundår blev han 112 år. Otroligt hög ålder när man tänker på människoår vs hundår! Jag vet, vi vet som haft och älskat våra djur, att det slutgiltiga avskedet är den allra värsta biten. De tar en del av ens hjärta med sig när det går över Regnbågsbron. Jag hoppas lilla Ella hänger med ett tag till.

Ja jag lärde mig mycket på denna hårda behandling jag fick i uppväxten. Den hårda vägen och inte på den väg jag hade velat lära mig om livet på. Men så är det och tiden kan inte vridas tillbaka. Vi hade också klassträff efter 30 år men jag gick aldrig dit. Jag kände inte att jag ville utsätta mig för att påminnas efter så många år om de svåra åren i skolan.

Ha en fortsatt fin söndag

Ja just det, minns svagt att din hund var samma blandning som Ella. Ella är 90% Labbe ca. Resten schäfer, Golden.
Mentalt är Ella fräsch, klok,fina tänder, päls, hjärta, matlust och annat ua. Men det är lederna som vacklar. Hon har inte ont, men veterinären tycker hon ska äta canidryl livet ut nu.2X75.
Efter luckys död så vet jag nu att jag var i botten, men tänkte att det var sorgen både efter henne . båda mina föräldrar och Zigges sjukdom.
Men nu ser jag hur jag tappade taget helt och precis som du skriver så förlorar jag en bit av mig själv, därför blir det ännu värre att förlora Ella hon är mer en servicehund. Jag är äldre.
Helt cool, lugn, klok och social.Utan alla former av problem, hon går lös och lyder t.o.m då jag pekar åt vilket håll vi ska.
Lucky var hennes raka motsats, om ni sett Bagge och hans hundar så finns en vit Björne där, en boxerblandning. Alla vill se honom, men han kommer aldrig ut i hem.
Där har ni Luckys bror i princip. Problem, problem.
Men så en dag kom maken hem från jobbet vid middagstid, förgråten stod han där. Han hade målat på hög höjd och plötsligt fått en syn. Där såg han Lucky och hennes bästa vän Cama komma upp ur vattnet med en varsin pinne i munnen, de skakade sig i solskenet så vattnet i pälsarna glittrade som diamanter.
Det roliga var att Lucky aldrig skulle låtit Cama ha en pinne för alla pinnar var nämligen hennes. Så sprang de mot en underbar skog. Lucky stannade upp en kort stund och tittade på min man, så sprang hon glatt vidare. Det var så vackert sade min man att han inte kunde sluta gråta, så han fick gå hem.
Mitt i allt kände jag mig avundsjuk för som jag bett att få en hälsning utan en tillstymmelse av skymt av henne, så tänkte jag-varför inte jag-? Men sedan tröstade hans syn mig så att jag kunde känna att hon hade det bra nu!
Senare fick jag en hälsning, jag får hälsningar mest i drömmar och där låg hon i sin soffa och jag fick både krama och pussa henne och det var bara helt underbart. På samma sätt kom min pappa en gång, flera år efter att han dött och de drömmarna är mer levande än livet.
Jag går här och oroas över Ella, jag ger henne massage, smörjer hennes vackra tassar med tass salva, gör rent öron och borstar tänderna på henne. Hon är ju min prinsessa.
Folk får säga-hon är ju bara en hund-, de skulle veta sanningen,-hon är min ängel-.
Tänk att vi fått vara med dessa underverk till skapelser, en gåva stor om något! Tack för du delar! Mvh/Sunflower.

Hoppas Ella hänger med ett bra tag till. Den värsta tiden som djurägare är tiden när man ser att det oundvikliga slutet snart närmar sig. Att ta det fruktansvärda beslutet att nu är det dags. Det är hårt, det krossar ens hjärta. Men det är samtidigt den finaste gåvan man kan ge till sitt husdjur för alla fina stunder man fått tillsammans, för all den ovillkorliga kärlek de skänkt oss. Gåvan att slippa lida. 

Jag minns Björne från Hundstallet. I jakten på en ny ägare till Björne, var det många som delade på Facebook under en period. Minns jag inte fel så var det en familj till slut som adopterade honom? Men sedan vet jag inte hur det gick. Björnes öde var ett i alla fall ett av många hundöde som berörde mitt hjärta

Ja nog var det så?
Att Björne fick ett hem till slut? Alla gillade att kolla in honom, men ingen nappade. Han fick till slut 3 månader extra innan avlivning att få ett hem, så kom det väl någon ? Först en tjej som ångrade sig i sista minuten, allas besvikelse. Men så dök det upp någon om jag minns rätt.
Ella trots att hon är livmodersamputerad löper varje vår, dricker massor , får matleda. Det tar på henne, men nu är hon pigg igen. Men oj vad vi ojar oss och oroar oss varje gång.Hon har enligt vet. hormonrubbningar.
Det är det svåra med hundar, de kan inte berätta, man måste vara bra på att läsa av.
Hur har du det på hundfronten Ante? har du någon hund nu? Hoppas allt är skapligt med dig också!
Vi strävar på i livets villervalla! Mvh/Sunflower