Låga språkkrav i vården

För en tid sedan rapporterades det om de alltför låga språkkraven som ställs på vårdpersonal i medlemstidningen Kommunalarbetaren. Ett problem som är utbrett över hela landet. Jag jobbade under ett år inom den kommunala hemtjänsten och problemet fanns även hos oss. Det blev ofta språkförbistringar mellan utländsk personal och omsorgstagarna när parterna inte förmådde sig att göra sig förstådda. Ofta uppstod det fel rent praktiskt som följd av att kommunikationen brast. 

Ofta fick man höra av omsorgstagarna att de blev så glada när det kom svenskspråkig personal. Då visste de att ville de ha en tallrik så fick de en tallrik och inte ett tefat. De fick en tesked att äta frukostägget med och inte en matsked osv osv. Diskmaskinen förstördes inte efter att någon hällt handdiskmedel i den istället för disktabletter anpassade för diskmaskin. Missarna var många. 

Ibland delade någon ut medicin till omsorgstagarna trots att de inte fått delegering från sjuksköterskan att får utföra medicinutdelning. Och jag förundrades över många gånger hur dessa personer kunnat få jobbet. Kommunikation är A och O människor emellan i synnerhet och inom vården i synnerhet. Om inte sätts patientsäkerheten ur spel. Vi tog upp det med chefen som viftade undan det med ordet: Personalbrist. 

Alltså, är det så få svenskspråkiga som vill jobba i äldreomsorgen att kommunerna måste tumma på språkkunskaperna?

Jag tror att detta beror på många saker.
De unga vill inte arbeta i vården. Lönerna är låga. Det är de enda jobb där invandrare kan få jobb. Dåliga arbetstider, helger tex. Smutsigt jobb, mm.
Min mamma blev rädd för bryska vårdare som inte kunde Svenska. De gjorde mycket fel och vid dödsstädningen fattades det saker i hemmet som vi akut inte registrerade. Nej så otryggt det är för de gamla.
Som anhörig orkar man inte ta hand om allt.
Jag hade sjukt barn hemma, hund som skulle rastas, operationer mm. Man rusade till mamma och pappa de stunder man hade och alltid var det något som hände eller hade hänt. Kraven är låga , ansvaret brister, kärleken dör, ingen vill jobba.
Kanske dystert men jag skulle kunna skriva spaltmeter. Vi tror bla att pappa blev misshandlad på hemmet. Men det tystades ner. Hjärtat värker, fötterna också. De döttrar som far från jobb, barn och vårdar föräldrar och är barnvakt åt barnbarn. Kroppen slits ut redan i barndomen på oss som var barnarbetare....Mvh/Wildflower

Ja det är verkligen en otrygg tillvaro för många äldre som är i behov av vård. Man vill ju inte att ens gamla nära och kära ska ha det dåligt på "hemmet" eller hemma med hemhjälp. När jag själv jobbade i hemtjänsten så var det även ständig rotation med många olika vikarier vilket också skapade otrygghet för omsorgstagarna. Jag tror nog cheferna gjorde sitt bästa men att det på grund av bristen på personal föll och blev pannkaka av det i vissa situationer. Ändå var de gamle så ödmjuka, så tacksamma inför den hjälp de fick. Ville inte klaga, ville vara till lags och som de sa: Inte ställa till det. Fast deras rättighet är att just klaga när vården brister. Men de växte upp i en annan tid, en annan generation, så olika min egen generation så man får ändå förstå dem också.