Strö inte liljor i mitt hår när jag är borta

En tänkvärd text. Vi bör påminna oss om hur skört livet är. Att det hänger på en skör tråd. Att livet går hand i hand med döden. Hur viktigt det är att komma ihåg att visa vänner, nära och kära vår uppskattning medan de fortfarande lever. En dag är det för sent och då står vi där och ångrar att vi inte sa allt det där vi borde ha sagt. Att vi inte visat dem den kärlek och omtanke som vi kände, men som aldrig kom ut riktigt. Ett förlåt om något blivit fel, en kram, ett leende, en hjälpande hand om det behövs, en axel att luta sig emot när livets vindar blåser hårt omkring oss, det behövs så lite för att visa att man bryr sig, att man håller någon kär. Kärleken är gratis och den finaste gåvan vi kan ge till de vi har omkring oss.



Här på jorden idag mens vi lever
finns det dom som ger oss hårda ord.
Men sedan när dörrskylten är näre,
så strör dom ofta liljor i vart hår

Här på jorden behövs våra blommor
ett vänligt ord när man är svag och trött.
Vill du inte ge mig blommor mens jag lever,
kom inte hit med dom när jag var dött
Kom till mig med dina blommor mens jag lever
och låt mig för njuta all dem da.
Vänta inte tills jag är död och borta
med att då som först strö liljor i mitt hår.

Kom till mig med dina blommor mens jag lever
och låt mig för njuta all dem da.
Vänta inte tills jag är död och borta
med att då som först strö liljor i mitt hår.

Vänta inte tills jag är död och borta
med att då som först strö liljor i mitt hår

Sanna ord, de berörde och man tänker efter... blev nyss av med min svåger bara ett par år äldre än mig. Det var troligen det som absolut satte igång saknaden efter vår gemensamma vän. Tack för dina ord. 

//Gunnar

Ja det stämmer! Aldrig har det varit så tyst som då mina föräldrar och Lucky dog.
Då var det tur att jag hade er och fick den fina versen -regnbågsbron- jag läste den säkert 10 gånger varje dag då.
Den fick Lasse av mig och trots hans påstådda ateism så skänkte den honom tröst då katterna dog. Det var den fundamentalistiska dogmatiska religionen han vände sig mot.
Andra vill inte plågas av människors sorg, det tar på deras egen dag och frid. Men konstigt att de sedan då de själva drabbas inte tänker på det? Men jag stöttar där det behövs. Men tungt kan det bli med ensidighet.
Alla behöver lite uppskattning och glada tillrop i livets jämmerdal! Det finns inga extra starka individer, man kanske döljer det bara! detta är bara lite tankar på morgonkulan...Mvh/Sunflower

Beklagar sorgen efter din svåger Gunnar. Inte ovanligt att ännu ett dödsfall sätter igång saknaden efter tidigare förlorade vänner eller anhöriga. När min moster hastigt och oväntat avled hösten 2015, kom saknaden efter morföräldrarna tillbaka, trots att de avled många år tidigare. Ibland saknar jag dem fortfarande, trots åren som gått. Med tiden luckras sorgen upp, man bearbetar den och går vidare. Men i våra hjärtan lever våra avlidna vidare för evigt

Sunflower: Ja dikten om Regnbågsbron har man läst några gånger. Efter att ha förlorat 6 st hundar under de gångna åren sedan 1989, så har jag tappat räkningen hur många gånger som jag läst den, och ofta med tårarna trillande nerför kinderna. Samtidigt ger orden oss hoppet att en dag kanske återförenas, någon annanstans, bortom vår fysiska värld.

Jag tror att sorg påverkar oss alla, men att en del människor på något sätt, lyckas dölja sorgen. När jag växte upp var det tabu att visa sorg. Att överhuvudtaget visa känslor. Det tog många år innan jag med hjälp av nära vänner vågade öppna upp mig och förstå att det inte är det minsta skämmigt att visa sorg eller andra känslor. Vi är trots allt, bara människor, vi är inte robotar.

Som du så sant skriver: "Alla behöver lite uppskattning och glada tillrop i livets jämmerdal"

Ja regnbågsbron blev som en räddningsplanka för mig att vila mot då sorgen tog överhand. Jag fick den på P, på hund av er. Räddade många dagar.
Jag hade hundar mest Collie då jag var yngre och mamma sade till mig-du måste sörja ut dom ur systemet-. Men jag var nog rädd att braka ihop. Jag hade ju tre små barn att ta hand om. Under Luckys levnad så flyttade alla barnen ut, hälsan blev så dålig och föräldrarna dog, även min bästa vän.
Så det blev en lavin av sorg som bröt fram då. Nästan ohanterbart.
Våra hundar, kära någon! Jag hörde om de aidssjuka som lider av stigmata pga av att folk fortfarande tror de smittar. Hur deras hundar får dom att orka leva.
Du är så vis och klok, detta om att inte visa sorg! Det kan nog vara så att man är rädd att bli avvisad.
Men alla sörjer olika, det finns inget rätt sätt, eller fel!
Du kan sätta in en solros på min ruta om du får tid, jag såg en på tecknade solrosor med en flicka som vattnar dom, annars ta vilken som helst men bara om du vill förstås! :help:Mvh/ Sunflower.

Visst är det så. Det finns inga sätt som är rätt eller fel att sörja på. Alla är vi egna unika individer och sorg är också något som är individuellt från var och en.

Jag vet inte om du känner till boken "Bara en hund", författare Mickie Gustafsson? "Bara en hund" handlar om sorg och om människor som sörjer. Jag fick den som boktips av min dobermanns uppfödare för många år sen och hjälpte mig väldigt mycket genom sorgen

Angående profilbild så tog jag den här åt dig. Vill du byta så säg bara till

Den är jättefin! Tack så hemskt mycket!Den lilla flickan liknar min äldste pojke då han var liten, lika blond. Fin.
Nej den boken har jag inte hört talas om, ska skriva upp den. Den kommer väl snart till användning. Ella blir 13 år nu 21 april och hon är trött och går så sakta. Det är inte bara sorgen då efter henne utan att det är-min sista hund- som också smärtar. Kanske kan jag vara dagmatte några dagar i veckan sedan. Vet inte?
Ja du vet ju hur det är att sakna sina hundar. Det gör så ont så det finns inte. Barnen har sina liv, föräldrarna gamla och behöver hjälp. Hunden är där i alla väder, tröstar och ser på oss med sina kloka ögon. Dina hundar bär du väl också alltid med dig? Nära hjärtat.
Min dröm om himlen är en röd liten stuga med vita knutar, tyllgardiner och vävda trasmattor. Syrenerna blommar och den ljumma sommarbrisen går genom gräset. Där sitter jag med en kopp kaffe och alla mina djur runt mig. Kastar lite pinnar och bara är i evigheten. Då får själen frid och jag kan andas ut, aldrig skiljas mer. Min lilla önskan. Äntligen hemma! Mvh/Sunflower.